mamma
Graviditet,  Livstil,  Personligt

Personligt | Jag vill inte bli mamma, varför skaffar jag barn då?

Vet inte om jag borde sätta TW på detta inlägg då jag förstår att det kan vara provocerande att läsa på så många sätt. Men jag hoppas även att detta inlägg kan hjälpa någon som känner som jag. Tillsammans är man mindre ensam sägs det ju.

Okej, tillbaka till rubriken. Ja så var det faktiskt. Jag ville inte bli mamma men tjihi, gissa vem som ska föda barn inom de närmaste veckorna? This gal!

Är jag pepp? Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Vill jag bli mamma? Tveksamt. Men vill jag bli mamma till knodden i magen? 100% ja. Men detta inlägg kommer handla om hur man kanske inte känner att mamma-rollen är något som man längtat efter eller sett fram emot. Vissa ser ju det här att bli mamma som meningen med livet och just det har jag aldrig riktigt kunna relatera till.

Det här med att klä på sig mamma-rollen får jag nog återkomma med. Men jag visualiserar redan att jag kommer att ha noll tålamod och tycka att det är ganska tråkigt. Att bli mamma har aldrig varit my aspiration in life.

Det finns tusen anledningar till varför jag inte vill bli mamma, och inget har att göra med bebis. Vissa väljer ju att avstå barn för klimatets skull. För mig handlar det mest av egoistiska själ. För det är klart att jag är rädd. Jag vet att när bebis kommer så kommer bebis stå i centrum och få all uppmärksamhet – och min största rädsla är att jag kommer att tappa mig. Tappa min egentid. Och pengar ska läggas på bebis behov och inte på mina, haha. Nej men ni fattar vad jag menar. Är jag redo att göra plats för någon annan? Har ju fullt sjå att ansvara för mig själv och min trygghet och lycka, och nu har man signat upp sig för att ansvara för en helt annan individ. Ah. The responsibility!!

Ja jag vet hur det låter. Men jag kan väl inte vara den enda som resonerar så?

Planen var att jag bara skulle vara föräldraledig i 2 månader och sedan börja jobba igen (jobbar ändå hemifrån men ändå), och att David skulle vara den som var hemma med bebis. Men pga Corona blev jag som så många andra permitterad, så det ”säkraste” kortet nu är att jag är den som ska vara hemma med bebis. Jag älskar mitt jobb och vill egentligen bara jobba så jag är ärligt talat ganska besviken på hur saker och ting blir. Men nu försöker jag ändra mitt mindset (inte det lättaste) och tänka att det kommer att bli fantastiskt roligt att vara föräldraledig med bebis.

Jag ville inte bli mamma

Var det planerat?

Ja, det var det faktiskt. Men inte trodde vi att det skulle gå så snabbt ändå. Även om jag var tveksam hade jag en ”känsla” av att det inte skulle vara lätt och att det skulle ta tid att bli med barn. Och är det något jag inte ville så var det att vakna upp en vacker dag och inse att ”Jag vill ju visst bli mamma!” – och så visar det sig vara för sent. Men nu sitter jag ju här i v 38 och kan konstatera att det visst gick att bli gravid och jag kommer att bli mamma oavsett om jag är mentalt redo eller inte.

Att inte kunna relatera till andra mammor

Jag har haft några psykbryt under graviditetens gång. Till en början handlade det mest om att jag kände mig ensam i graviditeten. Kände inte riktigt att jag hade någon att prata eller som jag kunde relatera till som kände samma som jag.

Pratade jag med andra mammor så fick jag många ofrivilliga råd som; ”förvänta dig inte att ha egentid igen – ever!!” (säg hejdå till en vettig hudvårdsrutin), eller typ ”ingen idé att planera något längre för inget kommer att bli som du tänkt dig – du kommer inte sova på 10 år”. Eller när man säger att man vill pumpa så att jag inte ska behöva vara fastklistrad med bebis jämt så får man som svar att ”bebis kan bli tuttförvirrad”.

När jag har förklarat vårt upplägg om att jag skulle vara den som jobbade och David skulle vara den som var hemma på heltid så var det många som höjde på ögonbrynet. Eller min favorit; när man svarar på hur man tänker sig sin förlossning (dvs vilken smärtlindring man vill ta etc) så får man som svar ”mmmmm jaa, så tänkte jag med”, läs: lilla vännen, vänta du bara tills verkligheten hinner ikapp. That’s never gonna work.

Ni fattar poängen. Inte är det peppande eller upplyftande råd. Ärliga och uppriktiga råd? Absolut! Och de kommer från en plats av all välmening, MEN… alltså. För en som är sådär pepp på vad som komma skall är detta typ det mest omotiverande man kan höra. Om det var jag som frågade om råden? Nä, men som mom-to-be så får man alltid ofrivilliga råd har jag märkt.

Man behöver inte “gilla barn” för att skaffa barn

Finner lite tröst i något som min kusin sa (som ändå är tvåbarnsmorsa). Hon sa ”jag gillar inte heller barn men jag gillar mina barn.”. I can relate. Känner ju redan att jag älskar bebis mer än något annat, men jag är fullständigt ointresserad av andras barn eller andra mammarelaterade grejer. Jag identifierar mig verkligen inte som en mamma så det ska bli så otroligt spännande att se vad denna lilla knodd kommer att göra med mig. Vem vet, om några månader kanske jag sitter här och skriver ett blödigt inlägg om hur det här att bli mamma är meningen med livet. I’m all for it isåfall!

Är jag orolig för att bli mamma?

Nä inte alls. Om vi struntar i jante så vet jag att jag kommer att bli en grym och beskyddande mamma. Men jag vet att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle känt mig såhär trygg i att bli mamma om jag inte hade haft världens bästa man. Där jag saknar tålamod och fantasi väger han upp. Vi är ett himla bra team han och jag, och att bli föräldrar till knodden kommer bli vårt livs äventyr.

Jag har ändå lyckats kolla på otaliga förlossningsvloggar på youtube och pinnat massvis med bebislistor på pinterest. Jag har förmodligen överpreppat med grejer till bebis men hey. Vi har dessutom varit inne på förlossningen 4 ggr för minskade fosterrörelser – japp, vi är sådana där oroliga förstagångsföräldrar! Men är det något jag insett under denna graviditet så är det att göra det som får MIG att känna mig trygg och bra. Särskilt viktigt har det varit nu sen Corona bröt ut och allt vändes upp och ned.

Jag kommer att skriva ett inlägg om hur jag förbereder mig i en tid där allt är ovisst. Om man säger så här; det är inte kul och jag bryter ihop ungefär varannan vecka när jag väl börjar tänka på att David eventuellt inte skulle få vara med under förlossningen (inte bara BB) och att jag eventuellt måste föda själv. Men det förtjänar ett inlägg för sig själv…

Men ja, man är allmänt skör så är det ju. Graviditetshormoner eller inte så är skör som skör och inte är det kul. Och nej det hjälper inte att folk säger ”ja nu är det som det är, inte så mycket att göra åt”. Lite som att säga till en deprimerad person att tänka positivt.

Är dessutom väldigt färdig med graviditeten och alla dess krämpor. Bebis, du får gärna titta ut nu. Längtar verkligen tillbaka till mig själv! Är dessutom löjligt trött på att vad man än säger så får man som svar ”Det där är fullstääääändigt normaaalt vid en graviditet”. Och kan vi bara sluta snoka i NÄR bebis kommer? Jag har redan börjat få kommentarer, dms och sms med nyfikna människor. Tro mig, jag vill också att han kommer nu, helst igår. Men att få ”hej, läget” non stop – I see what you’re doing there. Jag kommer förmodligen att säga till när bebis är här, eller så gör jag inte det. Sluta påminn mig om att jag fortfarande är gravid.

Okej, end of rant.

Det kommer bli bra men idag var inte en bra dag som ni kanske förstår hehe. Men det känns så mycket bättre nu när jag fått ventilera lite.

Och vill förtydliga – jag vill absolut bli mamma till knodden i magen. Men allt behöver inte vara happy clappy för det, hela livet och graviditeten måste inte kretsa kring bebis. Man kan bli en helt okej, nej – kickass mamma ändå!

Ironiskt nog så är jag pepp på att skapa lite mommy related content, jag tänker bl a filma vad jag har i min skötväska och vad jag packat i BB-väskan – så prenumerera gärna på min youtube-kanal om du inte redan gör det! Där kommer jag att skapa en spellista för mina mamma-relaterade videos.

Det skulle vara intressant att höra om du är förälder själv och kan relatera till det jag skriver om? Eller om du följer mig enbart för mina skönhetsrelaterade inlägg? VEM är du som läser? Uppskattar du mina mer råa inlägg eller bör jag hålla mina åsikter för mig själv? Berätta!

4 Comments

  • Sara

    Du vet vem jag är 😉
    Vill bara säga att det finns vissa av oss som helt genuint undrar hur DU mår utan värdering eller nyfikenhet avseende bebis ankomst.

    Jag hoppas iaf att familjen har det så bra som möjligt ❤️

    Och vi är olika, både mammor och människor – tycker det är bra att du vet vad du vill, vem du är och att du är öppen med dina känslor.

  • Hillie

    Vi kände ju varandra tidigare men tänker att under åren som har gått har vi antagligen vuxit och utvecklats som människor så att påstå att vi skulle känna varandra fortfarande känns konstigt, vi är gamla vänner kanske man kan säga, eller numera bekanta.

    Vill bara säga att jag känner igen mig i det du skriver om att känna sig ensam. ‘Alla’ sa att det var så fantastiskt att få barn och att så fort man fick upp sin bebis på bröstet så bara svämmade hjärtat över av kärlek. För mig var det aldrig så. Det är klart att jag alltid har älskat mitt barn men jag känner att det är en kärlek som har växt fram, och som faktiskt fortfarande växer. Jag kände mycket att det är en ny individ som vi ska lära känna och som ska lära känna oss. Och det får ta tid! Det är okej.

    Var så trött på alla ‘skojsamma’ kommentarer om sömnbrist och brist på eget liv efter barnets entré att jag ville spy på det. Det var också rätt tröttsamt med kommentarerna som kom typ 1 månad efter förlossningen om att var det inte dags för ett syskon snart? Jeez liksom. Skulle kunna skriva en meterlång lista på allt jag stört (och stör mig på) som är föräldrarelaterat/barn relaterat.

    Jag hade förmånen att ha Adam hemma de 3 första månaderna eftersom han har säsongsjobbat. Det är helt fantastiskt för en själv men framförallt för barnets och den andra förälderns relation. När Aina var runt 6 månader började jag jobba lite smått igen och Adam var hemma med henne heltid från att hon var ungefär 7 månader. Något som gett en del kommentarer. För varför ska en pappa vara hemma med sitt barn typ? Som att pappor inte skulle vilja eller ha rätten att vara med sina barn.

    Det är så himla bra att få höra andra sidor av föräldraskapet än de här löjligt positiva. För jag tror ändå att det måste finnas fler än oss som känner så här. Och det gör oss ju verkligen inte till sämre föräldrar. Man måste verkligen inte älska alla delar av föräldraskapet. Det är okej att inte göra det. Törs nog påstå att det till och med är helt normalt att inte göra det.

    Hur som så tror jag att du och din man har koll på läget och det är bara NI som vet vad som blir bäst för er, ingen annan. Mår ni bra så är jag övertygad om att lillknodd mår bra. Och ni har absolut ingen skyldighet att rapportera kring litens ankomst, för den angår ju ingen annan än er egentligen <3

    Lycka till! <3

  • Alexandra D

    Känner verkligen igen mig i det där med att inte känna igen mig i andra mammor! Något som jag hoppas är upplyftande att höra är dock att jag efter ett tag insåg att mammor är precis som folk är mest – en jävla röra av olika typer av människor 🙂 Klickade inte alls med någon i min mamma-grupp, men hittade en superfin vän när jag var gravid genom att jag var med i ett projekt om graviditet som hölls av en grupp på Stora Teatern, och en annan i en Facebook-grupp. Vi följdes åt och umgicks under hela föräldraledigheten (var hemma 9 månader) och det var så skönt att känna att vi inte gjorde det för att vi var mammor utan för att vi faktiskt tyckte om varandra och trivdes i varandras sällskap. Självklart pratade vi en massa om barnen och stöttade varandra i att vara nyblivna föräldrar och allt det innebar, men det kändes inte som det enda som höll oss samman. Vi har fortfarande jättekul när vi ses, med eller utan barn.

    Jag kände också att jag inte var så “bra” på att vara småbarnsmamma på det sättet att jag tyckte det var rätt trist att sitta hemma och leka med skallror. Så jag var ute med bebben mycket (kanske tyvärr svårare i dagsläget). Använde selar och sjalar och åkte hem till vänner eller fixade saker på stan. Tyckte det var en väldig frihet, även om barnvagn ibland var praktisk som shoppingvagn, hehe.

    Jag fick också höra saker om att “hädanefter är det barnet som är i fokus, då är du bara mamma” etc. Och jag känner att jag tappade mig själv ett tag, men det handlade om att jag och barnets pappa hade en dålig relation, inte om att jag var mamma. Sedan vår separation har jag sakta hittat min egen identitet igen, och det är otroligt härligt. Jag är mamma, absolut, men jag är så mycket mer också!

    Stort lycka till med allt som kommer <3

  • Stella

    åh vännen. Vilket ärligt och fint inlägg. Jag har aldrig förstått poängen med allt det negativa och “vänta du bara…!” som sägs till gravida. Vad någon har upplevt har inget alls med hur du kommer att känna. Jag har en 6.5-åring och jag älskar att jag är någons mamma. Det är en ynnest att få följa någons liv så nära och den kärleken både till och från ens barn är något jag inte upplevt tidigare. Men, jag älskar också att vi har barnomsorg i det här landet och att jag får tid till att göra det jag vill. Nu har du säkert fått en massa tips men här kommer tre från mig; boken föda utan rädsla, appen växa och upptäcka världen (är om första året och alla utvecklingssprång etc) och att lyssna till magkänslan. Folk kommer att komma med så många råd om vad som är rätt och fel men det är du som är mamma och känner ditt barn bäst. <3 ps jag gillar att det är andra inlägg än bara skönhet, tror de tilltalar mig mer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: