Livstil,  Personligt

Min förlossningsberättelse

Det började som en skakning på nedre däck…

Nej men skämt å sido. 

Min förlossningsberättelse finns även i videoformat – hämta en kopp te/kaffe och spana in den. Videon är låååång. Kika på den här ↓

Glöm inte att prenumerera på min youtubekanal för att inte missa kommande videos! KLICKA HÄR för att börja prenumera
(det är gratis och du kan avfölja när du vill).

Föredrar du att läsa min förlossningsberättelse så varsågod!

Hur som helst, Den 3 juni kl 03.02 välkomnade vi en liten Melker till världen. Allting gick över förväntan! Shit vad kvinnokroppen är häftig! Som förstföderska hör man ju ofta hur det kan “ta otroligt lång tid” etc, etc. För mig tog det 5 timmar från att vi åkte in tills han var ute. I’m not complaining. 

Vi tar det från början.

Melker var beräknad den 29 maj men han visade noll intresse av att vilja komma ut till bf. Jag hade lite sammandragningar och förvärkar någon vecka innan han föddes men inget smärtsamt. Magen drog ihop sig och blev hård från och till men ingen smärta som indikerade på att “nu närmar det sig”. Däremot tyckte jag att det var otrolig slitsamt att gå runt och vänta och vänta och vänta, särskilt när jag kände att jag inte gjorde framsteg/närmade mig en förlossning. Jag var dessutom otroligt svullen mot slutet, och dagen innan han föddes var såklart värst. Jag spenderade tiden med att titta på massa skräp-TV samt stod i köket och lagade matlådor – allt för att få tiden att gå. Och jag städade heeela tiden. Varje gång jag hade städat så tänkte jag att nä nu får det ändå va dags!  Men att komma hem till en frys full med matlådor och en städad lägenhet kanske var lite för mycket att önska! Det hann såklart bli stökigt igen så jag fick upprepa proceduren om och om igen. 

Hur som helst, den 2 juni hade jag återigen en sån där laga-matlådor-och-städa dag. Skillnaden nu var inte att jag hade ont av värkar utan smärtan berodde på den där himla svullnaden. Jag hade SÅ ont i mina svullna fötter, särskilt efter att ha stått och lagat flera matlådor samt städat en hel dag. Dessutom var det så himla varmt den dagen, så jag minns att jag bad David tappa upp en balja med iskallt vatten åt mig. Min första tanke var att jag måste svalka och få ned svullnaden i fötterna! David tömte all is vi hade i frysen i en bajla med vatten – och jag kan nästan garantera att den ischocken var det som satte igång min förlossning haha! Detta var vi 14-tiden och vid 17 så gick slemproppen. 

förlossningsberättelse

Som jag väntat på att den där himla slemproppen skulle gå! Nu visste jag ju att bara för att slemproppen går så behöver det inte betyda att förlossningen sätter igång. Men det gav mig tröst och hopp om att det åtminstone inte skulle dröja alltför länge till. Men jag hade fortfarande inga smärtsamma värkar så jag misstänkte att det skulle dröja några dagar till. 

Värkarbetet

För att fördriva tiden så satte David på en film som vi skulle titta på, men nu började jag få mer och mer värkar. De var aldrig smärtsamma men fruktansvärt obekväma, så obekväma att jag inte längre kunde sitta ned under en värk. Jag behövde stå upp, gunga med höfterna och djupandas mig igenom alla värkar – och återigen måste jag betona det här med att nej. De gjorde  inte ont, men de var så obekväma. David fick också börja assistera mig under värkarna och trycka allt vad han kunde mot min svank. Så skönt. Och så fördrev vi tiden en stund, men det blev inte så mycket filmtittande för egen del då jag var tvungen att blunda och djupandas i värkarbetet. 

David började klocka värkarna och vi började väl känna känslan av att det kanske ändå börjar närma sig… Samtidigt vågade vi inte hoppas då vi hade varit i liknande situationer några veckor tidigare och sedan ebbade värkarna ut. Men skillnaden nu var att jag inte längre kunde sitta eller ligga under en värk – något jag kunde tidigare. Värkarna kom tätare och tätare, men fortfarande inte sådär så att vi kände att vi behövde åka in. Man ska ju få 3 värkar på 10 minuter eller något sånt, och jag hade typ 2 värkar var tionde minut. Målet var att göra så mycket värkarbete som möjligt hemma för att passera den magiska 3 cm-gränsen. Helst hade jag velat öppna upp mig ännu mer hemma men eftersom att mina värkar inte gjorde jätte, jätte ont så tänkte jag att jag inte var så öppen som jag hoppades. David tyckte ändå att vi skulle ringa in till förlossningen vilket vi gjorde vid 19-tiden. 

Nu började värkarna komma tätare så vi ringde vår hundvakt och dom kom så snällt förbi och hämtade Louie. Vi började förbereda oss på att åka in, pirriga av förväntan men ändå något reserverade ifall vi skulle bli hemskickade. 

Även om värkarna steg i smärta så kände vi att det kanske ändå var bäst att åka in ifall det skulle gå fort på slutet. Mardrömsscenariot var att vi skulle fastna i trafiken eller att allt skulle gå skitfort helt plötsligt. Vi ringde in till förlossningen och meddelade att vi var på G. 

Den bilfärden var inte nådig. DET gjorde ont. Att sitta ned och ta värk efter värk var så löjligt oskönt och smärtsamt och det var först då som jag kände jag att det kanske ändå var dags.

Dags att åka in till sjukhuset!

Vi kom fram och jag var mest lättad av att få stå upp igen och ta värkarna. David var galet nervös, även om han inte vill erkänna det hihi. Han släppte av mig vid ingången medan han parkerade bilen och tog hand om packningen. Jag minns att jag sa åt honom att INTE glömma ryggsäcken vilket han såklart gjorde – vilket innebar att han fick springa tillbaka till bilen igen. Allt medan jag fortfarande stod kvar vid ingången och tog värk efter värk. 

Efter att de tog tempen på mig och david och konstaterat att vi inte hade några förkylningssymptom blev vi insläppta. När vi kom in upplevde vi att barnmorskorna inte tyckte att jag såg ut att ha sådär jätteont, och jag kände personligen också att jag borde kanske ha mer ont. Jag var säkert bara öppen 1-2 cm.

Vi fick komma in i ett litet väntrum och där fick vi vänta i ca 1 h innan en barnmorska kom in och undersökte mig. 

Under denna timma försökte jag mig på att använda en meditationsapp som skulle guida mig i värkarbetet. Appen heter Freya och jag hade betalat för den då jag hört mycket gott om den. När jag smygtestat den innan så tänkte jag att YES, detta är verkligen något jag kommer få användning av men tji fick jag. Jag blev mest irriterad och insåg snabbt att jag guidade mig själv bäst haha. Kissade även stup i kvarten, och att gå på toa under värkarbetet var inte kul. 

Hur som helst, en timme senare kom det in en barnmorska och undersökte mig. Det visade sig att jag var öppen 6 cm! Både hon och jag var chockade. Och jag var främst lättad – jag slapp bli hemskickad. Dessutom fick jag en kick av att JAHA, gör det inte mer ont än så här? Då kanske jag ska klara detta trots allt. 

Men tji fick jag. Självklart gjorde det mer ont ju mer tiden gick 😅

Vi blev tilldelade ett stort fint rum, och jag minns att jag såg ett rep hängandes från taket. Det blev min första typ av “smärtstillning”. Jag tog några värkar medan jag drog allt jag kunde i det där repet och det var förvånansvärt skönt att dra i något när det började göra ont. 

förlosningsberättelse

Smärtlindring

Men nu gjorde värkarna ONT och jag kände att jag vill få smärtstillning NU, särskilt om jag redan var så pass öppen. Men min barnmorska verkade inte så villig att läsa mitt förlossningsbrev (även om det var ett kort brev, skrivet i punktform) och jag upplevde att jag mer eller mindre fick tjata på dom att läsa förlossningsbrevet. Fick hela tiden som svar att “vi ska läsa det”. När jag sedan bad om smärtstillning så började de prata om Lustgas och epidural, något jag skrivit att jag ville undvika – och som avslöjade att de fortfarande inte läst mitt förlossningsbrev. Nu började jag bli irriterad och orolig att det inte skulle gå som jag hoppades, och detta var nog enda gången som jag faktiskt röt till och bad dom läsa brevet på momangen. 

Sagt och gjort, hon ställde sig och läste mitt förlossningsbrev, och där stod det att jag bl.a. Önskade att bada. 

Hon tappade upp ett bad till mig, och i mitt huvud skulle det vara mycket skönare än vad det faktiskt var haha. Nä ni, badet var ingen hit. Mest för att jag inte hittade en skön ställning att sitta på. Jag menar, jag kunde ju inte sitta ned under en värk så det slutade med att jag stod på alla fyra i badet – inte så skönt. 

I badet började det göra riktigt, riktigt ont. Nu räckte det inte med att djupandas utan jag behövde verkligen gå in i mig själv, gnygråta lite och ja… beklaga mig. Jag började även känna hur det började trycka på där nere. Hade hört att det skulle kännas som att man bajsar på sig när krystvärkarna kommer, så jag fick självklart panik och ber David hämta barnmorskan. Han är lite osäker och ba…”Ska vi inte vänta lite till” vilket gjorde mig lagom förbannad haha. NU HÄMTAR DU BARNMORSKAN!!!! Sagt och gjort, han fick snällt hämta barnmorskan som då undersökte mig. Var då öppen 8 cm och jag bönade och bad om en annan typ av smärtstillning. De hämtade säng och körde tillbaka mig till vårt rum. Jag fortsatte ta värk efter värk och jag minns att det enda jag tänkte på var det går över snart, det går över snart, det går över snart. Tror aldrig att jag gått in i mig själv så mycket som jag gjorde under förlossningen – och enligt David så tittade jag knappt på honom under hela tiden vi var inne. Jag bara blundade, andades, och tänkte det går över snart. 

Jag var så inne i mig själv att jag knappt drack, åt eller satte på någon av mina två spotifylistor jag hade förberett för förlossningen.

Jag kommer ihåg hur jag blev smått irriterad på David som höll om mig och gång på gång upprepade “Du är jätteduktig älskling”. Jag minns att jag tänkte att JA JAG VET. Säg att det går över snart istället! Men det fick jag aldrig fram, men jag minns att jag tänkte det 😅

Nu stod jag på alla fyra med rumpan i vädret i sängen och jag började känna hur det tryckte på ännu mer där nede. Och där och då sket jag på mig. HAHA. Kände mig som en häst som släpper sig mitt bland folk. Önskar att jag var mindre medvetande vid denna stund… Nåväl. Då kan man stryka detta från sin lista 😂 Oh well. 

Några värkar till och nu kände jag verkligen att smärtan började bli olidlig och jag bad tillslut om Epidural. Medan vi väntade så föreslog barnmorskan att jag skulle prova lustgasen och se ifall det kunde lindra lite. Jag var skeptisk men desperat, så jag testade. Inte min grej alls faktiskt. Avskydde lustgasen och väntade snällt på epiduralen. Dock så tror jag att det hade gått för långt för jag upplevde inte att epiduralen gjorde någon större skillnad, och nu i efterhand känner jag att jag förmodligen hade “klarat mig” utan epiduralen. Oh well. Det enda positiva var att jag fick en kateter, och tro mig  – att slippa resa sig för att gå och kissa var himmelriket haha! Både under och efter förlossningen.

Sedan var det dags för en undersökning igen och då visade det sig att jag var öppen 10 cm. Nu gick även vattnet och det visade sig att bebis hade bajsat i fostervattnet. I min förlossningsjournal stod det att det var “starkt mekoniumfärgat fostervatten”. På med skalpelektroder och sedan var det dags att krysta. 


Krystfasen – inte som jag hade trott

Okej krystfasen var inte min grej. Vi kan väl säga så. Jag hade NOLL kontroll över min kropp och kunde inte, INTE, sluta krysta under de stunder de bad mig att bara andas. Det var som en reflex i kroppen, något som bara behövde komma ut. Lite som en kraftig diarré eller typ kaskadspya. Måste det ut så måste det ut. Minns att barnmorskan röt till “NU TAR DU DET RIKTIGT LUGNT!” men det gick inte. Kan vara det sjukaste jag varit med om. 

Hade även hört om “the ring of fire” och att det skulle vara fruktansvärt jobbigt. Men ärligt talat, det sved lite men inte så farligt. Det allra jobbigaste var nog det här med att jag inte kunde kontrollera krystningarna 🙈

Om värkarbetet gick galant så får jag väl erkänna att krystdelen var ett klart underkänt från min del. Haha. Oh well. Men ungen kom ut iallafall. 

Och snabbt gick det också vill jag minnas. Slurp sa det, och sedan hörde jag bebisgråt. 

Chocken

Eftersom att både jag och David är känslomänniskor och har lätt till gråt så var jag helt övertygad om att vi båda skulle gråta när Melker föddes. Men vi var så fruktansvärt chockade haha. Det var riktigt sjukt faktiskt. Ingen av oss visste hur vi skulle reagera. De la honom på mitt bröst och han grätskrek en bra stund – och jag hade noll koll på vad jag skulle göra. Vad gör man?! Och David var också helt lamslagen. Tror barnmorskan och läkaren var mer entusiastiska än oss i den stunden haha. Ja, ni kanske kan se förvirringen i mitt ansikte. 

Jag hade bett om en sen avnavling så han fick ligga en stund innan David fick klippa navelsträngen. Sedan var det dags att krysta ut moderkakan, och den kom ut på första krystningsförsöket.

Mitt icke-fantastiska krystningsarbete bidrog förmodligen till att jag sprack. Jag fick andra gradens bristning i underlivet så att de fick sy ihop mig där nere. Tror de höll på i 1,5 h men det störde mig faktiskt inte. Jag var fortfarande så chockad och tagen över att det låg en bebis på mitt bröst att inget annat riktigt kunde sjunka in. 

Ja.. och sedan låg vi där med chocken hängandes över oss tills de kom in med den där efterlängtade brickan. 

Vid 7-tiden på morgonen var det dags för mig att hamna på BB, och David blev tvungen att åka hem. 

Tyvärr fick jag komplikationer och fick åka upp akut till förlossningen igen pga massiva blödningar, och de var tvungna att ringa in David. Allting gick bra tillslut även om det var sjukt jobbigt i stunden och vi båda blev rädda. Nämner det lite i videon, men ärligt talat nu orkar jag inte skriva mer – plus att bebis kallar 😅

Hur som helst, så måste jag säga att jag hade en drömförlossning och känner bara wow vad vi kvinnor kan?! Nu har det gått lite mer än 1,5 månad och har inga men där nere, vilket jag såklart var orolig för efter att jag sprack. Däremot känner jag mig fruktansvärt svag i magen. Magmusklerna lyser med sin frånvaro… Men annars är allt mer eller mindre back to normal. Minus att inga kläder passar pga bredare höfter och otroligt mycket större bröst. Men men. That’s to be expected. 

Hur som helst. Det var min förlossning det!

Sedan det här med att bli mamma, ny vardag och det här med amning får vi ta en annan gång.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: